Vår son är det lugnaste barnet på det här sjukhuset. Han ligger vaken i timmar, både själv och tillsammans med oss, tittar bara, inget skrik. Första natten sov han hela natten, jag fattade ingenting, vaknade på morgonen och trodde att jag hade drömt eftersom jag var utvilad, men han fanns på riktigt och hade sovit så fint så.
På hela dagen har han har varit hur snälla som helst, ätit lite grann, men mest sovit och sovit. Ibland ligger han nån timme och tittar bara.
Så här ser han ut när han är vaken:
