jtanner – Filip Alexander Julian I

Andra året – en kort resumé

Pappa ville inte blogga så mycket när jag fått buljong i huvudet. Men nu är det dags att komma ikapp tycker jag. Jag har gjort massa kul saker sedan dess.

Strax innan så fyllde jag faktiskt ett år. Då kom det massa folk och mamma gjorde om lägenheten så att det var massa ballonger och dekorationer överallt. Det tyckte jag var kul. Jag fick också en stor pizza med jordgubbar. Jag älskar pizza.

Fast det där med buljongen hände så fick jag fira jul. Då fick jag ha fånig mössa på mig igen, och det var roligt. Vi gick till farmor och farfar och sen försvann pappa. Sen ringde det på dörren och så frågade nån ”Finns det några snälla barn här”? Jag såg ju direkt att det var pappa fast han hade konstiga kläder och skägg så jag sa: ”Hej pappa”. Sedan fick jag massor med julklappar, och sen blev jag trött och ville sova.

Jag träffade morfar också, och han följde med och firade jul. Det var roligt.

Sen var det vinter och ibland var jag ute och lekte. En gång följde pappa med mig till Vasaparken och fick köra lastbil. Jag tycker mycket om gungorna och rutchkanan också, även fast pappa säger att jag åker åt fel håll.

Bilar och verktyg är det bästa jag vet. Pappa har en massa verktyg på landet och i källaren. Farfar och morfar har också en massa verktyg. Ibland får jag låna dem och då kan jag kolla hur saker ser ut inuti.

Man får inte kolla hur allt ser ut inuti för då blir pappa arg. Men då borde han kanske svara bättre när jag frågar ”Hur funkar den”?

Vi åkte till Schweiz till gammelfarmor och där var det karneval. Det var konstiga utklädda gubbar som kastade konfetti och godis. Jag fick massor med godis för i Schweiz får man det. Jag fick massor med konfetti också , och det var inte lika kul.

Vi stannade där i några veckor och sedan åkte vi hem igen. Jag fick ingen egen stol på flygplanet, men det gjorde inget för jag bara sov hela tiden i alla fall.

Sen var det dags att åka till landet igen för då var det sol och inte så kallt. Jag tycker det är ganska kul på landet för då kan man gå omkring i gräset och så kan man gå in i ladan och hitta alla farliga verktyg. Särskilt knivar och sågar är roliga. Då måste man akta sig så inte pappa ser för då får man inte ha dem något mer.

Jag fick en alldeles egen rutschkana i present av mamma och pappa, så nu har jag en på landet också. Här nere är lite bilder från sommaren på landet, men sen tog den slut och vi var tvungna att inte åka dit mer för det var så kallt.

När det är kallt kan inte pappa såga sönder båten och då vill han inte åka dit.

Här nere är det lite bilder från hur kul jag hade det i alla fall.

Sen kom min födelsedag igen och då fyllde jag två. Nu vet jag att det inte är pizza med jordgubbar, det är ju tårta!

“Ett år senare” eller “Hur buljong kan döda en blogg”

Ett år har passerat sedan förra uppdateringen. Allt på grund av buljong. Ja, för er som följer oss på nära håll är ju detta självklart. För er som inte gör det, tillåt mig att utveckla:

För ganska precis ett år sedan en helt vanlig dag i november har Alexander lärt sig gå. Han springer fram till köksbordet och ser något långt däruppe som han precis kan nå om han står på tå. Nyfikenheten tar överhanden och han sträcker sig upp allt vad han kan. Kanske är det godis? Eller en leksak? Eller något annat kul? Han lyckas precis nå det med ett finger och rycker till. I nästa sekund forsar litervis med kokhet buljong över honom. Han gallskriker och mamman ser vad som har hänt. Panik. Två sekunder tidigare satt han och lekte i andra änden av rummet och nu står han skrikande dränkt i kokande buljong.

Mamman springer till badrummet och håller honom under duschen. Paniken blir värre när vattnet bokstavligt talat skalar av all hud från huvud, ansikte, axlar som på en skållad mandel. Att duscha en panikslagen ettåring och ringa en ambulans samtidigt låter svårt, men vi vet nu att det går. Pappan kastar sig från jobbet på tio minuter och kommer fram strax efter ambulansen.

Blåljustransport, akutmottagning, sövning, brännskadeinpackning (och annat man helst inte vill göra tillsammans med sin ettåring) sker i snabb takt.

Nästa dag visar sig brännskadornas omfattning. Det står helt klart för alla som ser dem, inklusive brännskadespecialisterna, att det här kommer ge omfattande permanenta skador, frågan är bara hur stora. Det går inte att avgöra förrän flera veckor senare. Pappan tar foton då och då, inte för att minnas, kanske mer för att Alex senare i livet ska förstå hur allvarlig brännskadan verkligen var. Bilderna kommer aldrig komma upp här, det skulle inte räcka med en ”varning för starka bilder” för att citera kvällspressen, de skulle nog kunna ge läsaren permanenta skador i själen.

Två veckor levde mamman, pappan och Alex i en isolerad bubbla, först på Astrid Lindgren och senare på Akademiska i Uppsala. Dygnet runt vaktade vi Alex och varje timme smorde vi in brännsåren med vaselin. Ansiktet svullnade upp så mycket att han inte kunde öppna ögonen alls, men efter några dagar började det gå åt rätt håll.

Mot slutet av perioden började vi se att skadorna läkte bättre än väntat och vi började se att ansiktet kanske trots allt skulle klara sig ganska bra, och i och med det släppte den värsta stressen. Skyddsnätet på huvudet som dolde ett sår stort som en vuxen hand skvallrade dock om att det hela inte var över än. Många månader efter olyckan hade han kvar sitt skyddsnät och det läkte långsamt på grund av infektioner.

Med tiden normaliserades allt mer och mer och till slut kunde Alex ta bort de sista bandagen för gott någon gång i april, lagom till sommaren. Trots att hans känsliga skadade hud inte fick utsättas för något som helst solljus lyckades vi ändå ha en någorlunda normal sommar med mycket bad och utomhuslek.

Hösten kom och de sista spåren försvann. Miraklet var ett faktum: Alexander kommer inte få några synliga men efter olyckan. Allt har läkt på ett sätt som förbluffat till och med specialisterna på barnbrännskador.

Till slut fick också pappan lust att fortsätta blogga om de roliga sakerna i Alex liv och det är nog det slutliga kvittot på att en jobbig period äntligen är helt avslutad!

Alexander idag, inget skvallrar om olyckan

Det var historien om hur buljong kan döda en blogg och nästa inlägg ska vi istället fokusera på de roliga saker som trots allt har hänt under det här året (hur de nu ska få plats i ett enda blogginlägg).

Äntligen sommar!

Ja, alltså, det är ju inte direkt sommar när det här postas, men nu har vi kommit fram till den i bloggen. På sommaren åker vi till landet, och man får nog säga att det var första gången för Alexander, eftersom sist var han bara någon månad gammal. På landet får man bada, leka i gräset, och däcka totalt när man blir för trött som synes på bilderna nedan. Man får också vara med och hälpa pappa med båten.

När man är i stan är det ju mycket trevligt att leka också. Då kan man gå till Vasaparken, precis som pappa när han var liten.

Nu står jag upp i tid och otid!

Maj blev en händelserik månad där jag insåg att man kan stå upp. Man kan också tugga på saker som är stora. Kombinerar man de ena med det andra slutar det med att man får tugga på jättespännande nya saker.

Nu när jag kan stå upp har jag många saker på min tugga-bucket-list som jag arbetat upp sedan födseln. Sedan tänker jag skylla på en bäver, och peka ut genom fönstret om någon undrar vart den tog vägen. Det verkar funka trots att de till och med tar kort när jag står och tuggar.

Over and out.

På landet och första resan till andra hemlandet!

Då var det dags att börja åka till landet igen för säsongen. Alexander tyckte det var betydligt roligare än i höstas eftersom han nu kunde krypa runt i ett nytt hus och leka med mamma, pappa, farmor och farfar.

Den stora händesen var ju förstås att vi skulle åka till Schweiz och hälsa på farmor. Det var en utmaning att förstå hur vi skulle få med oss både babyskydd och barnvagn, men efter inköp av transparenta plastsäckar för 100:- (!) styck kunde vi till slut checka in. Vi var förstås oroliga för hur Alexander skulle klara av flygningen, många bebisar får ju ont och skriker hela resan igenom. Det visade sig förstås att Alexander är pappas son, så här glad var han hela resan:

Efter familjens första flygning landade vi utan problem i Geneve som visade sig från sin bästa sida som vanligt.

Vi hyrde en bil och körde upp till farmor i Basel. Där var det naturligtvis jätteroligt. Farmor hade ju en massa spännande mat som man inte hade sett förut. Dessutom var ju farmor väldigt rolig att leka med, och så fick man öl.

Sen kom pappas faster och farbror och hälsade på. De var också roliga att leka med, och Alexander var inte ett dugg rädd fast de pratade så konstigt.

Här är en fin bild på Alexander och hans gammelfarmor. Tyvärr kunde vi inte få en bild på gammelfarfar, han dog ju året innan, men vi besökte i alla fall graven där farfar vilar med sina älsakde alper på gravstenen.

Slutligen blev det en utflykt till Muhen där pappas kusin Brigit och hennes man Gino bor. De blev en jättetrevlig kväll där Alexander fick bekanta sig närmare med sina sysslingar Henry och Liv. De tyckte det var väldigt roligt att träffa Alexander och var så snälla och fina!

Även flygningen hem gick bra, och därmed så var första men inte sista resan till Schweiz för Alexander avklarad. Nästa gång kanske han till och med kan gå!

Alexander varierar sig

Mars blev en månad där Alexander skaffat sig många nya uttryck. De första bilderna visar Alexander som cool bebis (i soffan stylad av Jenny som sytt kläderna till honom!).

På nästa bilder är det tydligt att Alexander nu har lärt sig att både se jättegullig ut och lite ond. Den onda sidan visar sig oftast när det är mat inblandat, dvs Alexander ser mat som han inte får tillräckligt fort. Det kan sluta med bitmärken om man inte snabbar sig på.

Slutligen har vi en fantastisk bild med morfar där man tydligt kan se att Alexander har lärt sig att se förvånad ut som kronan på verket när det gäller min-reportoaren. Om förvåningen beror på att han blir fotograferad eller på maten han får vet vi inte, men en bra bild blev det i alla fall.

I slutet av mars fyllde jag sex månader och nu börjar det bli dags att äta mer riktig mat också. Välling vägrar jag fortfarande, men en hel del annat går ned. Första smakportionen blev för övrigt hummer med skirat smör. Det tyckte jag var mums!

Pizza är det coolaste ever!

I februari var vi en tur till landet för att kolla på det havererade båthuset. Då passade vi på att åka förbi Kens Pizza i Uppsala för att äta en god pizza. Alexander hade inte sett en pizza förut och hade heller inte börjat äta riktig mat än, men det hindrade ju inte denna något exalterade reaktion:

https://www.youtube.com/watch?v=tgoSxYVPw40

Det ser ut som lilla Alexander blir gourmand och inte gourmet.

Det börjar bli lite bus också, och här är lite exempel på detta. Särskilt sista bilden med tungan ute är ju ett rätt bra exempel…

Blandat i Januari

Nu börjar pappa få upp farten lite i bildredigerande och bloggande, men det ligger långt efter. Här är lite blandat från Januari efter dopet.

Jag fick leka med en jättestor flaska, det tycker jag fortfarande är roligt! Vi var på 40-årsfest hos pappas kollega Pelle också. Det var roligt, och jag blev runtburen av massa folk

Här nedanför kan man se hur glad jag är i min Geekling-body när Eira är på besök med hunden. Jag passar också på att mannekänga min Vegas-outfit som jag fått av Fredrik och Karin. Mamma tycker att jag ser full ut på den bilden.

Ja, snart kommer vi nog förhoppningsvis ikapp med den här bloggen, det är ju sommar nu och då ska vi väl inte prata om vintern? Dumma pappa!

Nu är jag döpt!

Mamma och pappa tyckte jag skulle komma till kyrkan och bli badad i dopfunten. Samtidigt skulle det vara en gubbe som pratade och pratade, och det var verkligen inget vidare. Jag var hungrig redan från början, och inte blev det bättre av att mamma och Charlotte skulle klä på mig klänning hela tiden. Pappa hjälpte inte till alls utan lät dem hållas.

Vi gick in i den stora stora kyrkan och pappa hade ett kors. Jag blev buren av gudmor. Det tyckte jag var konstigt. Gudfar var med också och så stod jag där framme och mamma och pappa var där men ville inte hålla i mig.

Vad annars kan man då göra än att skrika tills nån fattar? Tyvärr fattade ingen, så jag gav upp efter halva tiden. Kanske var det ändå något speciellt som gjorde att jag var tvungen att bli runtsläpad här? Det var ju ganska mycket folk, och så sjöng de också. Det tyckte jag om. Prästen lyfte upp mig mot himlen och då såg jag ett ljus!

Senare gick vi till det andra huset, men då var jag så trött. Tydligen så kom alla människor dit och fikade och gav mig en massa fina presenter, men jag ville bara sova. Jag fick jättefina presenter och mamma och pappa hade gjort tårtor med mitt namn på. Tack till alla som var med och firade dopet!

Mitt första nyår!

Nu har vi kommit fram till nyår, och min lata pappa lägger äntligen upp bilderna. Det ser alltså ut som att det kan komma ett blogginlägg om mitt dop strax innan jag fyller 18.

På nyår skulle vi till pappas kompis Dan. Vi hade med oss nån till bebis som var väldigt röd och låg i en hink. Pappa hade sönder bebisen och visade mig armen när han slitit av den. Det tyckte jag inte var så roligt. Innan dess fick jag och den röda bebisen vila lite på diskbänken. Han var inte så rolig, han låg bara där och sa inget.

Då bestämde sig pappa och mamma för att äta upp honom. Det var lika bra när han inte var rolig. Sen fick jag vara hos mamma och då blev jag trött och sov hela kvällen och natten tills vi skulle åka hem!

När jag vaknade så var det inte samma år som när jag föddes. Inte för att jag har en aning om år, men ändå.