Ett år har passerat sedan förra uppdateringen. Allt på grund av buljong. Ja, för er som följer oss på nära håll är ju detta självklart. För er som inte gör det, tillåt mig att utveckla:
För ganska precis ett år sedan en helt vanlig dag i november har Alexander lärt sig gå. Han springer fram till köksbordet och ser något långt däruppe som han precis kan nå om han står på tå. Nyfikenheten tar överhanden och han sträcker sig upp allt vad han kan. Kanske är det godis? Eller en leksak? Eller något annat kul? Han lyckas precis nå det med ett finger och rycker till. I nästa sekund forsar litervis med kokhet buljong över honom. Han gallskriker och mamman ser vad som har hänt. Panik. Två sekunder tidigare satt han och lekte i andra änden av rummet och nu står han skrikande dränkt i kokande buljong.
Mamman springer till badrummet och håller honom under duschen. Paniken blir värre när vattnet bokstavligt talat skalar av all hud från huvud, ansikte, axlar som på en skållad mandel. Att duscha en panikslagen ettåring och ringa en ambulans samtidigt låter svårt, men vi vet nu att det går. Pappan kastar sig från jobbet på tio minuter och kommer fram strax efter ambulansen.
Blåljustransport, akutmottagning, sövning, brännskadeinpackning (och annat man helst inte vill göra tillsammans med sin ettåring) sker i snabb takt.
Nästa dag visar sig brännskadornas omfattning. Det står helt klart för alla som ser dem, inklusive brännskadespecialisterna, att det här kommer ge omfattande permanenta skador, frågan är bara hur stora. Det går inte att avgöra förrän flera veckor senare. Pappan tar foton då och då, inte för att minnas, kanske mer för att Alex senare i livet ska förstå hur allvarlig brännskadan verkligen var. Bilderna kommer aldrig komma upp här, det skulle inte räcka med en ”varning för starka bilder” för att citera kvällspressen, de skulle nog kunna ge läsaren permanenta skador i själen.
Två veckor levde mamman, pappan och Alex i en isolerad bubbla, först på Astrid Lindgren och senare på Akademiska i Uppsala. Dygnet runt vaktade vi Alex och varje timme smorde vi in brännsåren med vaselin. Ansiktet svullnade upp så mycket att han inte kunde öppna ögonen alls, men efter några dagar började det gå åt rätt håll.
Mot slutet av perioden började vi se att skadorna läkte bättre än väntat och vi började se att ansiktet kanske trots allt skulle klara sig ganska bra, och i och med det släppte den värsta stressen. Skyddsnätet på huvudet som dolde ett sår stort som en vuxen hand skvallrade dock om att det hela inte var över än. Många månader efter olyckan hade han kvar sitt skyddsnät och det läkte långsamt på grund av infektioner.
Med tiden normaliserades allt mer och mer och till slut kunde Alex ta bort de sista bandagen för gott någon gång i april, lagom till sommaren. Trots att hans känsliga skadade hud inte fick utsättas för något som helst solljus lyckades vi ändå ha en någorlunda normal sommar med mycket bad och utomhuslek.
Hösten kom och de sista spåren försvann. Miraklet var ett faktum: Alexander kommer inte få några synliga men efter olyckan. Allt har läkt på ett sätt som förbluffat till och med specialisterna på barnbrännskador.
Till slut fick också pappan lust att fortsätta blogga om de roliga sakerna i Alex liv och det är nog det slutliga kvittot på att en jobbig period äntligen är helt avslutad!
Det var historien om hur buljong kan döda en blogg och nästa inlägg ska vi istället fokusera på de roliga saker som trots allt har hänt under det här året (hur de nu ska få plats i ett enda blogginlägg).